Schäfern är som ”typ” en mycket gammal hund. Man har
hittat kranier ända från bronsåldern, det vill säga runt 2000 år f Kr,
som till sin utformning är nästan identisk med dagens Schäferhundar.
Denna ursprungsform har sedan genom alla år bevarats och nästan helt
förskonats från mänsklig ”hjälp”. Från början hölls Schäferhund som
vakthund för bostäder och lösdrivande boskap av olika slag, men under
de senaste århundradena blev den alltmer en vallande hund för får, en
så kallad herdehund, och det är också därigenom den fått sitt namn.
Fåraherde heter på tyska Schäfer, och herdens hund blir därför helt
logiskt Schäfer-hund. Debuten för den moderna Schäferhunden skedde på
en utställning i Tyskland 1899, där den uppmärksammades av två män,
Max von Stephanitz och Artur Meyer, som sedan kom att bli
Schäfertysklands dominerade krafter under många år.
Dessa herrar var mycket entusiastiska och bildade redan 1899 den tyska
Schäferhundklubben (SV) och man skrev också detta år den första
exteriöra och mentala rasstandarden, en standard som med bara
marginella ändringar gäller än i dag.
Enligt många sakkunniga är det först de senaste 10 till 20 åren som
hundarna börjat se ut som den exteriöra delen av standarden
föreskriver.
I princip finns inte något arbetsområde som är främmande för en
Schäfer. Inte minst dess insatser på tjänstehundsidan har rönt stor
uppmärksamhet. Redan i början av 1900-talet introducerades den som
polishund i Tyskland och den fick också många och viktiga uppdrag
under första världskriget, där den definitivt befäste sin
användbarhet.
Värdens populäraste ras, en mångsidig brukshund. I de flesta länder
världen över toppar Schäferhunden år efter år registreringstabellerna
som mest köpta hund. Anledningarna är naturligtvis flera, men de många
användnings- områdena är nog skälet till att så många människor väljer
denna ras.
Det finns knappast någon uppgift inom hundsporten, eller i samhällets
tjänst, som inte en Schäferhund klarar av.
Rasstandard
Hemland: Tyskland
Användningsområde: Mångsidig bruks-, vall- och tjänstehund
NKU-klassifikation: Grupp D
FCI-klassifikation: Grupp 1 – Bruks-, vall- och tjänstehund
Sektion I – Schäferhundar med arbetsprov
Bakgrund - Ändamål
Föreningen för tysk schäfer, med säte i Augsburg, Tyskland, medlem i
Verband für das Deutsche Hundewesen e. V. (VDH) är som grundare
ansvarig för standarden för tysk Schäfer. Standarden utvecklades
ursprungligen vid det första klubbmötet i Frankfurt am Main den 20
september 1899, baserad på förslag av A Mayer och von Stephanitz.
Ändringarna gjordes i standarden vid det sjätte medlemsmötet den 28
juli 1901, det 23:e medlemsmötet i Köln/Rhine den 17 september 1909,
styrelsemötet i Wiesbaden den 5/9 1930 och avelskommitténs och
styrelsens möte den 25 mars 1961.
Standarden reviderades och fastställdes av världsförbundet för Tyska
Schäferhund klubbar vid möte den 30 augusti 1976. Standarden
omarbetades vid SV fullmäktige och styrelsebeslut den 23-24 mars 1991.
Den tyska Schäferhundklubben, vars planerade avel startade efter
klubbens grundande 1899, baserades på hundar som härstammade från
central- och sydtyska vallhundar med slutmål att skapa och avla fram
en hund, i högst grad lämplig för bruksändamål. Med detta som mål
framställdes standarden för tysk schäfer, avseende såväl fysisk
byggnad som temperament och karaktärsegenskaper.
Helhetsintryck
Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något
långsträckt, stark och muskulös. Extremiteterna skall vara torra och
ben stommen stark.
Viktiga måttförhållanden
Mankhöjden för hanhund 60-65 cm
Mankhöjden för tik 55-60 cm
Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10-17%.
Uppförande och karaktär
En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker
och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och
därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod,
kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps, vakt-,
skydds-, tjänste- och vallhund.
Huvud
Huvudet skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets
längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett eller för
spetsigt. Huvudet skall vara torrt och med lagom bredd mellan öronen.
Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast vara måttligt
välvd och utan eller med svagt antydd mittfåra.
Proportionen skalle - nosparti 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär
dess längd. Skallen löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt
avsmalnande mot nosen, längs ett sluttande men inte utpräglat stop och
övergår i det kilformiga nospartiet. Över- och underkäke skall vara
kraftigt utvecklade.
Nos
Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte
önskvärt.
Nostryffeln måste vara svart.
Läppar
Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade.
Ögon
Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda.
De får inte vara utåtstående. Ögonens färg skall vara så mörka som
möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de påverkar
uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.
Öron
Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och
liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och
med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron är felaktiga.
Bakåtlagda öron i rörelse och i vila är inte fel.
Bett
Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder
enligt tandformeln). Den tyska schäfern har saxbett, d v s överkäkens
framtänder skär saxartat över underkäkens. Överbett, underbett eller
tångbett är felaktigt liksom större mellanrum mellan tänderna (tandrad
med luckor). Felaktigt är också rätlinjig framtandsrad. Käkarna skall
vara kraftigt utvecklade med tänderna djupt inbäddade i käkarna.
Hals
Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst halsskinn eller
hakpåse. Halsen bärs i ca 45o vinkel till kroppen.
Bröst
Bröstet skall vara tämligen brett. Bröstkorgen skall vara så lång som
möjligt och välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48% av
mankhöjden. Revbenen skall vara ganska välvda. Bröstkorgen varken
tunnformad eller flat.
Rygg
Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken, den
obetydligt sluttande ryggen och det lätt sluttande korset, utan
synligt avbrott. Ryggen är fast, kraftig och muskulös. Länden skall
vara bred, väl utvecklad och muskulös. Korset skall vara långt och
lätt sluttande ca 23% och omärkligt övergå i svansansättningen.
Svans
Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten av
mellanfoten. Svansens hår är något längre på undersidan och svansen
bäres i en mjuk utåtböjd båge. Då hunden är exalterad eller i rörelse
reser den svansen men den får inte lyftas över horisontalplanet.
Operativa ingrepp är förbjudna.
Framben
Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka, och sedda framifrån
absolut parallella. Skulderblad och överarm skall vara lika långa och
medelst kraftiga muskler vara stadigt fästade vid kroppen. Den ideala
skulderblads- och överarmsvinkeln är 90o, men når i regel upp till
110o. Armbågen får varken i vila eller i rörelse vara vare sig utåt-
eller inåtvriden. Underarmarna är från alla sidor sett raka och
sinsemellan absolut parallella, torra och muskulösa. Mellanhandens
längd skall vara 1/3 av underarmens, och vinkeln till underarmen skall
vara 20-22o. Fel vinkel, d v s en alltför vinklad mellanhand eller en
alltför stel mellanhand minskar bruksvärdet, i synnerhet
uthålligheten.
Framtassar
Framtassarna skall vara runda, väl slutna och välvda med hårda
trampdynor. Klorna skall vara kraftiga, välvda och likaså mörka.
Bakben
Bakbenen skall vara lätt bakåtställda, och sedda bakifrån vara
parallella. Lår och underben skall ha ungefär samma längd och bilda en
vinkel på ca 120o. Låren skall vara kraftiga och muskulösa. Hasen är
fast och väl utvecklad. Mellanfoten under hasen skall stå lodrätt.
Baktassar
Baktassarna skall vara slutna och lätt välvda. Trampdynorna skall vara
hårda och mörka, klorna kraftiga, välvda och likaså mörka.
Rörelser
Den tyska schäfern är en travande hund. Extremiteternas längd och
vinkling skall vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att
bakbenen och frambenen kan förflyttas lika långt under kroppen utan
att rygglinjen väsentligen förändras.
Varje tendens till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och
uthålligheten och därmed försämras bruksegenskaperna. Om kroppsbyggnad
och vinkling är korrekta blir rörelserna vägvinnande och marknära och
ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck. Vid jämnt och lugnt
trav bäres huvudet framsträckt och svansen något lyftad, varvid en
oavbruten mjuk obruten rygglinjen från öronspetsen längs nacken och
ryggen ända till svansspetsen framträder.
Hud
Huden skall vara (löst) åtliggande, dock utan att bilda veck.
Päls
Den tyska schäferns korrekta päls skall bestå av stickelhår och
underull. Täckhåret bör helst vara tjockt, rakt och hårt, samt ligga
slätt. Håret skall var kort på huvudet, inklusive inre delen av örat,
framsidan av benen, tassar och tår. Det skall vara något längre och
tätare på halsen. Håret är längre på benens baksidor ner till hasleden
och lårens baksida är rikligt hårbeklädda.
Färg
Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken.
Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning. Svart sadel och
mask. Obetydliga små vita tecken på bröstet liksom mycket ljusa
insidor på benen är tillåtet men ej önskvärt. Nostryffeln måste vara
svart hos alla färgvarianter. Avsaknad av mask, ljus eller stickig
ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst och benens
insidor, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist.
Underullen skall vara ljusgrå. Vit färg är inte tillåten.
Storlek/Vikt
Mankhöjd Hane 60-65 cm
Tik 55-60
Vikt Hane 30-40 Kg
Tik 22-32
Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna var fullt utvecklade och normalt
belägna
i pungen.
FEL
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i
förhållande till graden av avvikelse.
SVÅRA FEL
Alla felaktiga rastecken som minskar bruksegenskaperna: Felaktiga
öron: För lågt ansatta öron, vippöron, inåtställda öron, lösa öron.
Betydande pigmentbrist. Starkt begränsad totalstyrka (brist på
fasthet).
Tandfel: (alla avvikelser från saxbett och tandformel om det inte
gällerdiskvalificerande fel)
Diskvalificerade fel
- Karaktärsfel, bitska och nervösa hundar
- Hundar med påvisad svår HD
- Monorchider och kryptorchider, liksom hundar med tydligt olika resp.
förkrympta testiklar
- Hundar med betydande öron respektive svansfel
- Hundar med missbildningar
- Hundar med tandfel gällande avsaknad av: en P3 och en ytterligare
tand, eller en hörntand, eller en P4, eller en M1 resp. M2,
eller
sammanlagt 3 tänder eller fler
- Hundar med bettfel: Överbett på 2 mm eller mer, Underbett,
Tångbett
på hela framtandsraden
- Hundar vars storlek avviker mer än 1 cm uppåt/neråt från tillåten
mankhöjd
- Albinos
- Blåaktig päls
- Vit päls (också med mörka ögon och klor)
- Långhårspäls (långt, mjukt, icke tätt åtliggande täckhår med
underull,
behäng på öron och ben, yviga byxor och buskig svans med behäng
nertill)
- Långhår (långt, mjukt täckhår utan underull, oftast med mittbena på
ryggen. Behäng vid öronen, på benen och svansen)
Texten är lånad från
schaeferhundklubben.com